lördag, januari 28
Kom på en sak, bara sådär, när jag var ute och gick förut. Promenader är väldigt bra om man behöver tänka, eller anar att man borde sätta fart på hjärnan i vilket fall. Och innan någon blir orolig, nej, jag mår fint. Kom bara på den här "liknelsen" ändå. Vet inte om ni förstår hur jag menar, men ett försök till att förklara sådant som jag egentligen inte kan sätta ord på. :-)
Okej, here we go. Tänk dig en rutschbana. En lååång brant sak. Låt säga det är en med vatten, men det spelar egentligen ingen större roll. Och ska tillägga att det här inte är en "åååh, jag vill, pappa, snäälla, kaaan jag inte få åka, titta bara vad kul det ser ut"-rutschbana. Det är en "åh fy vad hemskt och stor och brant den är, aldrig i livet jag skulle vilja åka"-rutschbana.
Nu är det så att du plötsligt inser att du är mitt i den där rutschbanan, rusandes på väg ner. Kanske vet du hur du hamnat där, kanske inte. I vilket fall så blir du skitskraj. Och du har ingen alls lust att varken åka eller att komma ner. Så du gör det enda du kommer på. Tar tag i kanterna och ser till att du stannar upp. Jahopp, och vad hade du tänkt göra sen då? Du är mitt i en rutschbana, du är så rädd så du bara skakar, du vill verkligen inte vara där. Tanken på att åka ända ner, den går knappt ens att ta på, det är för hemskt. Verkar bara finnas en sak att göra. Börja klättra uppför rutschbanan. Det tar lång tid. Det är riktigt jobbigt. En liten bit i taget, sen vila en stund, innan börja klättringen igen. Ibland halkar du till och skräcken för att du ska åka hela vägen ner kommer över dig igen. Men till slut har du ändå lyckats ta dig upp ända längst upp igen och kan hiva dig över kanten till säker mark igen. Pust.
Men nu tar vi det här från början igen. Jag har nämligen en annan lösning. Du sitter där, halvvägs ner för rutschbanan och håller dig krampaktigt fast i kanterna. Du har fortfarande ingen lust alls att fortsätta färden, vet inte riktigt vad som väntar där nere och bara själva färden ner känns väldigt _inte_ lockande. Mitt förslag: Sätt dig ordentligt och bekvämt till rätta. Känn efter så du har ett bra och tryggt tag om kanterna. Ta några djupa andetag. Slappna av. Be en bön till vår Herre. (Och om det känns rätt, blunda.) Släpp taget. Åk.
Det är inte lätt. Mycket svårare beslut än att bestämma sig för att försöka klättra upp, tillbaka, istället. Och då kommer man ju allra längst ner, där man absolut inte vill vara. Så varför göra så här? Jo, för att det i längden är enklast. Går fortast. Kräver minst kraft. När du kommit ner längst ner, efter en mycket läskig färd, så kanske du t.o.m. hamnar helt under vatten (eller vad det nu är som är längst ner). Men snart kommer du upp igen. Det har varit jättehemskt, men nu är det bara att hitta stegen upp ur bassängen. Sen leta upp trappan som går upp för hela kullen igen. Och tro mig, det är betydligt lättare ta sig hela vägen upp med hjälp av en trappa, än att klättra halva vägen mitt i en rutschbana. När du kommer upp igen, så är du kanske andfådd, men inte mer än så. (Såvida du inte har sprungit hela vägen upp så du bara faller ihop när du väl är uppe, men då får du skylla dig själv för att du hade så bråttom.)
Jag vill alltså likna det här med rutschbanan, med hur det kan vara när man mår dåligt ibland. Att man upptäcker att man mår piss en dag och allt talar för att det bara kommer bli värre. Vad många av oss gör, är att vägra erkänna det som händer och kämpar allt vad vi kan för att komma upp igen. Oftast lyckas det, men det har varit riktigt jobbigt. Vad jag kommit fram till de senaste åren, är att man i längden faktiskt kan tjäna på att släppa taget och låta det komma. Acceptera läget. Absolut inte samma sak som att gilla det! Viktig skillnad. För den skull inte sagt att jag är särskilt bra på det, händer fortfarande att jag försöker klättra upp. I undantagsfall kan det ju vara enklast, om man t.ex. bara hunnit åka en eller ett par meter när man upptäcker vad som händer. Men annars är det nog bättre släppa taget. Och det ger ju en fördel till. Att man faktiskt lär sig hur det är att åka och hur det är där nere. Man behöver inte och ska inte lära sig tycka om det. Men man kan komma över sin rädsla av att vara i den situationen. Så nästa gång är det lite lättare att släppa taget. Och en dag kanske man inte ens stannar upp alls och överväger vad man ska göra. När den dagen kommer, så tror jag att risken för att ens hamna i rutschbanan minskar stort. Det kanske inte slutar helt, men sker kanske inte lika ofta, inte lika lätt.
Om du fortfarande sitter som ett jättestort frågetecken, kan jag nog inte förklara på något bättre sätt för dig.. Mina tankar går sina alldeles egna vägar, och kan vara svåra att följa..
[ Hem ]
Kommentarer till Att Åka Rutschbana
