tisdag, maj 2
Det finns nog ändå saker jag tycker något om. Saker som jag blir väldigt upprörd över. Som idag. Idag är jag arg på världen och hur den ser ut och fungerar. Ser inte särskilt mycket på TV nuförtiden, men har inte kommit undan att lägga märke till TV4:s kampanjserie Det handlar om ett barn som drar igång imorgon klockan 20.00. Och idag har tydligen Aftonbladet samma tema. Finns hur mycket som helst om man orkar läsa, t.ex. om "Ida" och "Lina" och "Ebba".
Det är precis det här som gjorde att jag under en tid på gymnasiet hade allvarliga tankar på att bli barnpsykolog. (Fast kanske skulle siktat på polis eller lönnmördare istället.) Och också det som gjorde att jag gav upp de tankarna. För mår jag så här nu, så vete katten hur jag mår när jag faktiskt träffar de här barnen. Känns som det finns två alternativ om man ska jobba med sånt. Bryta ihop eller bli iskall. Jag är inte så bra på något mittemellan, och inget av alternativen känns lockande.
jag är upprörd. Ordentligt. Tänkte skriva inlägg tidigare idag, men klarade inte av få någon ordning på det. Jag har svårt för att hata, skulle nog kunna påstå att jag inte, åtminstone inte ännu, hatar människor. Men ibland hatar jag den här världen. Jag hatar det faktum att barn utsätts för övergrepp. Fysiskt, psykiskt och sexuellt. Av föräldrar. Vuxna som de litar på. Något har gått fruktansvärt fel med den värld som Gud skapade..
Och det värsta är att det är så många som bara blundar för det. De läser artiklar som de här, blir ledsna, suckar över det med några vänner, går och lägger sig, sover gott och har glömt alltihopa dagen efter. Vet inte folk hur vanligt det är? Vill de inte veta? Har aldrig tanken slagit dem att det kan handla om mönsterfamiljen i villan brevid? Ska det vara så attans svårt att öppna ögonen? Barn kan vara grymt bra på att dölja saker, men på ett eller annat sätt avslöjar de ofta sig själva. Och allt går inte att dölja. Måste de ställa sig på torget med plakat för att någon ska lägga märke till att något är fel? Ingen som hör när de viskar?
Andra bloggar om: övergrepp, sexuella övergrepp, misshandel, våld i hemmet, våra barn
Det är precis det här som gjorde att jag under en tid på gymnasiet hade allvarliga tankar på att bli barnpsykolog. (Fast kanske skulle siktat på polis eller lönnmördare istället.) Och också det som gjorde att jag gav upp de tankarna. För mår jag så här nu, så vete katten hur jag mår när jag faktiskt träffar de här barnen. Känns som det finns två alternativ om man ska jobba med sånt. Bryta ihop eller bli iskall. Jag är inte så bra på något mittemellan, och inget av alternativen känns lockande.
jag är upprörd. Ordentligt. Tänkte skriva inlägg tidigare idag, men klarade inte av få någon ordning på det. Jag har svårt för att hata, skulle nog kunna påstå att jag inte, åtminstone inte ännu, hatar människor. Men ibland hatar jag den här världen. Jag hatar det faktum att barn utsätts för övergrepp. Fysiskt, psykiskt och sexuellt. Av föräldrar. Vuxna som de litar på. Något har gått fruktansvärt fel med den värld som Gud skapade..
Och det värsta är att det är så många som bara blundar för det. De läser artiklar som de här, blir ledsna, suckar över det med några vänner, går och lägger sig, sover gott och har glömt alltihopa dagen efter. Vet inte folk hur vanligt det är? Vill de inte veta? Har aldrig tanken slagit dem att det kan handla om mönsterfamiljen i villan brevid? Ska det vara så attans svårt att öppna ögonen? Barn kan vara grymt bra på att dölja saker, men på ett eller annat sätt avslöjar de ofta sig själva. Och allt går inte att dölja. Måste de ställa sig på torget med plakat för att någon ska lägga märke till att något är fel? Ingen som hör när de viskar?
Andra bloggar om: övergrepp, sexuella övergrepp, misshandel, våld i hemmet, våra barn
[ Hem ]
Kommentarer till Övergrepp i hemmet
