lördag, maj 13
Har läst lite psykologi på gymnasiet och är lite sådär allmänt intresserad. Så har hört det här om att man tänker på olika sätt, men aldrig fått det utlagt egentligen. Men råkat stöta på det lite på senaste tiden. T.ex. en blogg jag snubblade över där tjejen nyss kommit till insikt om att hon tänkte i bilder. Eller som kvinnan i ett debattprogram som ville ta fram vikten av en bra svenskundervisning för alla och använde som argument att vi tänker i ord. Förklarade hur hon själv näst intill såg textremsor på alla sina tankar. (Nu kanske vi inte ska gå in på ämnet "att anta att alla är som jag", det tar vi en annan gång.)
Så för några dagar sen så bara slog det mig hur jag tänker.
Jag tänker i ljudade ord! Typ samtal, monolog, dialog osv..
Jag har redan för länge sen insett att jag tänker orden i ljud när jag läser. Har läst väldigt mycket i hela mitt liv, och borde läsa rasande fort. Men även om jag läser fortare än många andra, så gör jag det inte så fort som man borde förvänta sig. Helt enkelt för att jag inte lyckats lära mig läsa utan att "höra" orden. Och det är ännu värre när det är engelska. Ofta har jag inte en chans att förstå, förrän jag formulerat orden själv.
Tror det också är därför jag gillar enkla låttexter. Andra gillar texter som frammanar vissa bilder eller känslor. Jag gillar texter som man förstår direkt utan att behöva fundera för mycket själv. Det är de ljudade orden som säger mig någonting.. (Och naturligtvis musiken och rytmen, det är ljud som min kropp förstår..)
Men mest tydligt så märks det ju på hur jag tänker. För tänker jag, så sker det i form av ljud. Antingen monolog, som när jag funderar på vad jag ska skriva här. Eller som dialog, när jag ska försöka komma fram till något. Inte sällan jag för en livlig diskussion med mig själv. :-) Häromdagen gick det t.o.m. så långt att jag utan att tänka på det sa det högt:
Hoppas verkligen inte någon var i närheten så att de fick höra det. Nu blev naturligtvis alla nyfikna på vad det kunde handla om, men det får ni väl vara då. Det var egentligen ingen stor grej, bara lite onödigt. Enligt den delen av mig själv i alla fall, den andra höll tydligen inte med..
Samtidigt förklarar det ju också hur jag klarar av att "inte tänka något" ibland. Att bara vara och inte ha några direkt medvetna tankar. Vilket en del verkar tycka är lite konstigt, för något tänker man väl jämt? Men om jag nu tänker mer i ljudade ord, så innebär det ju att jag inte tänker så aktivt, de gånger jag stänger av och inte tänker så..
Tänk vad man kan komma fram till om sig själv ibland. Varför känns det då som att jag bara blir mer och mer förvirrad av ju mer jag kommer fram till?? :-P
Så för några dagar sen så bara slog det mig hur jag tänker.
Jag tänker i ljudade ord! Typ samtal, monolog, dialog osv..
Jag har redan för länge sen insett att jag tänker orden i ljud när jag läser. Har läst väldigt mycket i hela mitt liv, och borde läsa rasande fort. Men även om jag läser fortare än många andra, så gör jag det inte så fort som man borde förvänta sig. Helt enkelt för att jag inte lyckats lära mig läsa utan att "höra" orden. Och det är ännu värre när det är engelska. Ofta har jag inte en chans att förstå, förrän jag formulerat orden själv.
Tror det också är därför jag gillar enkla låttexter. Andra gillar texter som frammanar vissa bilder eller känslor. Jag gillar texter som man förstår direkt utan att behöva fundera för mycket själv. Det är de ljudade orden som säger mig någonting.. (Och naturligtvis musiken och rytmen, det är ljud som min kropp förstår..)
Men mest tydligt så märks det ju på hur jag tänker. För tänker jag, så sker det i form av ljud. Antingen monolog, som när jag funderar på vad jag ska skriva här. Eller som dialog, när jag ska försöka komma fram till något. Inte sällan jag för en livlig diskussion med mig själv. :-) Häromdagen gick det t.o.m. så långt att jag utan att tänka på det sa det högt:
Men SARA! Skärp dig! Nu är du ju dum! Var det inte du som skulle sluta tänka så?
Hoppas verkligen inte någon var i närheten så att de fick höra det. Nu blev naturligtvis alla nyfikna på vad det kunde handla om, men det får ni väl vara då. Det var egentligen ingen stor grej, bara lite onödigt. Enligt den delen av mig själv i alla fall, den andra höll tydligen inte med..
Samtidigt förklarar det ju också hur jag klarar av att "inte tänka något" ibland. Att bara vara och inte ha några direkt medvetna tankar. Vilket en del verkar tycka är lite konstigt, för något tänker man väl jämt? Men om jag nu tänker mer i ljudade ord, så innebär det ju att jag inte tänker så aktivt, de gånger jag stänger av och inte tänker så..
Tänk vad man kan komma fram till om sig själv ibland. Varför känns det då som att jag bara blir mer och mer förvirrad av ju mer jag kommer fram till?? :-P
[ Hem ]
Kommentarer till Hur jag tänker
