torsdag, mars 30
Min basgrupp hade hand om andakten idag. Ganska enkel uppgift, men vi lade ner lite planerande på den ändå. Jag och Andrea dansade t.ex. till Carolas version av "Bred dina vida vingar". Okej, nu ska vi inte ta i så vi spricker. Denna dansen är väldigt enkel, kör den med barnen (från 7 år..) i kyrkan hemma och de satte den utan problem på en halvtimme.
Får börja med stort tack till de två tjejer som lärde mig denna dansen, för koreografin är fantastisk i all sin enkelhet. Det är nästan så tanter börjar gråta när barnen dansar den.
Det jag skulle komma fram till, är att det var uppskattat. Vid det här laget är jag van vid att det alltid är några som kommer fram och säger: "Åhh vad bra, åh vad fina de/ni var!" Och visst är det uppskattat med beröm, men jag tror inte jag blir för stolt eller högmodig. Jag vet mycket väl att jag inte är något särskilt på att dansa och det är skönt höra att det ändå når fram till andra. För meningen med det är verkligen inte att visa upp mig själv, jag är lika lycklig även när ingen sagt något, utan det jag vill är dels att dansa själv, vilket jag älskar, och att få ge lite till andra det som dans har betytt för mig: att ära Gud med hela kroppen. Istället för att sjunga som jag knappt kan alls ens under de bästa förutsättningar..
Men inget värmde så mycket, som det Svante sa. Han är professionell stuntman och som sådan kan han en del om det här med att röra på kroppen på "rätt" sätt. Och dessutom höra honom undra om jag gått mycket på kurser/lektioner eftersom jag rörde mig som jag gjorde, det kändes jätteskönt. En bekräftelse på att jag faktiskt har det åtminstone till en del inom mig, just eftersom jag inte har gjort det. (Tills den här terminen då, med streetdance..)
Att jobba med dans mer än lite grann i kyrkan, har jag gett upp alla tankar om sen länge. Men jag hoppas verkligen att jag aldrig ger upp dansen helt och hållet, för jag älskar det..
Får börja med stort tack till de två tjejer som lärde mig denna dansen, för koreografin är fantastisk i all sin enkelhet. Det är nästan så tanter börjar gråta när barnen dansar den.
Det jag skulle komma fram till, är att det var uppskattat. Vid det här laget är jag van vid att det alltid är några som kommer fram och säger: "Åhh vad bra, åh vad fina de/ni var!" Och visst är det uppskattat med beröm, men jag tror inte jag blir för stolt eller högmodig. Jag vet mycket väl att jag inte är något särskilt på att dansa och det är skönt höra att det ändå når fram till andra. För meningen med det är verkligen inte att visa upp mig själv, jag är lika lycklig även när ingen sagt något, utan det jag vill är dels att dansa själv, vilket jag älskar, och att få ge lite till andra det som dans har betytt för mig: att ära Gud med hela kroppen. Istället för att sjunga som jag knappt kan alls ens under de bästa förutsättningar..
Men inget värmde så mycket, som det Svante sa. Han är professionell stuntman och som sådan kan han en del om det här med att röra på kroppen på "rätt" sätt. Och dessutom höra honom undra om jag gått mycket på kurser/lektioner eftersom jag rörde mig som jag gjorde, det kändes jätteskönt. En bekräftelse på att jag faktiskt har det åtminstone till en del inom mig, just eftersom jag inte har gjort det. (Tills den här terminen då, med streetdance..)
Att jobba med dans mer än lite grann i kyrkan, har jag gett upp alla tankar om sen länge. Men jag hoppas verkligen att jag aldrig ger upp dansen helt och hållet, för jag älskar det..
[ Hem ]
Kommentarer till Dans
