Ut ur perfektionismens fälla

Inre lugn, frihet, självförtroende, lycka - allt detta är oförenligt med den rädsla som döljer sig bakom perfektionismens yta, med den djupa rädslan för att vara värdelös. Varför vill jag vara så perfekt? Känner jag mig bara värdefull när jag åstadkommer något, när jag är felfri? Det finns en väg ut ur perfektionismens fälla. Allt som krävs är två steg för att kunna följa den.

Första steget mot friheten är att avslöja rädslan. Först när den är genomskådad kan jag uppfatta det glada budskapet som lyder: Du är värdefull för att du finns till. Inte bara när du är perfekt. Andra steget blir att ta reda på varför jag har så svårt att begå misstag. Vad bottnar den rädslan i? Är det så hemskt att göra fel? Eller är det en rädsla för vad andra ska tycka? Har jag en idealbild av mig själv som jag inte kan klara mig utan? Vad händer om jag medger ett misstag? Visserligen får jag då ta död på många illusioner, men kanske det är vägen till den inre friheten? Vari består min djupaste längtan efter att vara felfri? Och sedan: är det så farligt att göra fel? Vad är det då som spricker? Kanske bara mina illusioner? Eller de överdrivna förväntningarna från andra? Måste jag uppfylla dessa förväntningar?