tisdag, februari 28
En liten stund tänkte jag skjuta upp det här tills imorgon, men kom sen att tänka på en sak som en vän sa en gång. Nu ska jag se till att göra det här, inte fega ur och inte skjuta upp det. Behöver komma över min rädsla för att misslyckas. Har ni tänkt på att man kan möta den rädslan på två sätt? Antingen genom att göra som jag oftast gör, helt enkelt låta bli att utsätta sig för något som man vet att man kan misslyckas med. Eller genom att se till att man aldrig misslyckas utan göra allting perfekt. Problemet är ju bara att man inte blir lyckligare eller börja tycka om sig själv, bara för att man inte misslyckas.. En stor fet lögn alltså, den så många av oss, jag också, lever med: att vi måste lyckas/inte misslyckas för att kunna tycka om oss själva..
Vet ni vad? Jag tycker om mig själv ändå och misslyckas jag, så tänker jag fortsätta göra det i vilket fall.. Å andra sidan så har man väl inte misslyckats förrän man slutar försöka? Så jag får väl se till att aldrig sluta försöka, om det nu är så att jag inte lyckas direkt.. Nåja, kom till saken, Sara.
VIKTIGT! Detta är ett personligt inlägg, om du har minsta kontakt med mig whatsoever, så berör det dig. Du har härmed blivit förvarnad (och kanske också utmanad..) :-)
Jag har ett problem. För att tala klarspråk. Jag suger på att prata. Eller, konversera kanske är bättre att säga. I en grupp med goa vänner, brukar det gå bra. I en grupp med sådana jag inte känner så bra, nja, det är värre. Är det en liten grupp på typ tre pers, kan det blir kris, om det inte är någon som är bra på att dra igång något. Ensam, med bara en annan person, är jag totalt jättekass. Även om det är någon jag känner bra. (En av anledningarna till att jag inte tycker om att prata i telefon. Få personer som jag lyckats föra ett normalt telefonsamtal med, som varat över fem minuter. Tillhör du de få, så skatta dig lycklig!)
"Men, nej, du skämtar?!? Det har jag aldrig märkt!" - Nähä, lyckos dig. 1. Du har inte umgåtts särskilt mycket med mig. 2. Du har fullt upp med att prata själv, så du har inte ens märkt att du inte får så mycket respons. 3. Du har bara träffat mig under rätt omständigheter, t.ex. Böda-lägret. 4. Du har inte haft något behov av att föra en ständig dialog, utan tyckt det varit skönt med långa tystnader..
Det största problemet är _inte_, som en del tror, lågt självförtroende, att jag inte vågar prata. Okej, mitt självförtroende är inte alltid på topp, men sitter jag med ett gäng trevliga pers, kändisar eller nya folk, så är det inget fel med det. Problemet ligger i att jag helt enkelt inte har något att säga. Ytterligare en fet lögn, vem som helst som läst min blogg, inkl. jag själv, vet att jag faktiskt har en del att säga. Sen kan man ju diskutera hur intressant det är.. Men i ett samtal så lyssnar jag med två öron och har inte en tanke på att jag också har en mun.
Av någon anledning så har jag sedan jag var liten präntat in i mig själv att det inte är någon (mamma&pappa, ni är undantagna) som är särskilt intresserad av att höra vad jag har att säga. Alltså sa jag ingenting. Vilket ledde till att jag nu i princip inte heller tänker något.
"Nu är du ju bara dum, klart du måste tänka något om någon säger något, det gör ju alla!" - Jo, jag antar att jag tänker något. Men oftast är min tanke bara ett konstaterande, "jaså, hon säger så". Inga frågor som poppar upp. Ingen reaktion. Tänker jag något, så kommer jag sällan åt det. Om du frågar mig vad jag sitter och tänker på och jag svarar: "Ingenting", så är det med 90 % av gångerna helt sant. Tragiskt.
Så, nu till anledningen till att jag skriver detta. I need Help. Big Time. Jag kan inte lära mig att prata helt på egen hand. Vem ska hjälpa mig då? Tja, vad sägs om du?
"Hur då?" - Hm, jag kommer inte på något, du har inga förslag? :-) Skämt åsido, jag har faktiskt ett par idéer själv. Något som skulle vara till stor hjälp, är alla möjliga tips till hur man gör. Hur ska jag göra för att inte stänga av hjärnan i ett samtal? Hur gör man för att komma på något att säga om ämnet, innan det gått fem minuter och samtalet är någon helt annanstans? Hur gör man för att föra samtalet vidare, när man pratat färdigt om något? Hur kommer man på och ställer frågor? Hur kommer man in, tar plats, i ett samtal, utan att råka trampa bort någon annan av bara farten? Vad pratar man om när det känns som att man redan pratat om allt?
Något annat du skulle kunna göra för att hjälpa mig, är att se till att jag tränar.. Så det är bara att ringa, eller bjuda mig på fika, eller bjuda dig själv på fika hos mig. Eller alla tre.. :-) Nu är det alltså meningen att jag ska lära mig föra en dialog. Vilket innebär att det inte är så att jag ska prata hela tiden.. Dessutom är det bara träning, jag kanske inte klarar det galant två timmar i sträck och då får det väl vara så då.. Å andra sidan kan det ju hända att det blir två av dom mest intressanta timmarna i ditt liv, för när jag väl kommer igång med att prata om något, så kan det flyta på rätt bra.. :-)
Men det bästa som finns, är bara att du nu vet om det. Blir jag tyst, så beror det alltså inte på dig, att jag tycker du är tråkig eller nåt sånt. Blir jag tyst, så ta det för vad det är, kommer jag inte vidare själv, ryck på axlarna och hjälp mig vidare. Nästa gång kanske det går bättre? Vet jag vad och hur jag ska göra, så jobbar jag nästan som bäst under press. Vet jag däremot inte riktigt hur jag ska göra, blir jag istället helt förlamad av press.. Och det är den senare som gäller om du eller jag eller vi båda två anser att jag måste säga något nu.. Om pressen däremot försvinner, så kommer det förmodligen gå mycket bättre!
Nu har jag skrivit långt och utförligt och jag hoppas ni hängde med. Anledningen till att jag vill lära mig prata är helt enkelt att jag insett att jag måste. Jag menar, jag har ingen större lust att gå genom livet utan att kunna föra en vettig konversation med folk. För att inte tala om mina vänner.. Så i längden så tjänar ni ju faktiskt en del på att hjälpa mig.. :-)
Se dig som utmanad!
Ps. Det finns ett ord som beskriver ett av mina personlighetsdrag ganska på pricken. Dramatisk. Det låter alltid mycket mer hulabalola än vad det egentligen är, när jag ska skriva eller säga något om mig själv.. :-)
Vet ni vad? Jag tycker om mig själv ändå och misslyckas jag, så tänker jag fortsätta göra det i vilket fall.. Å andra sidan så har man väl inte misslyckats förrän man slutar försöka? Så jag får väl se till att aldrig sluta försöka, om det nu är så att jag inte lyckas direkt.. Nåja, kom till saken, Sara.
VIKTIGT! Detta är ett personligt inlägg, om du har minsta kontakt med mig whatsoever, så berör det dig. Du har härmed blivit förvarnad (och kanske också utmanad..) :-)
Jag har ett problem. För att tala klarspråk. Jag suger på att prata. Eller, konversera kanske är bättre att säga. I en grupp med goa vänner, brukar det gå bra. I en grupp med sådana jag inte känner så bra, nja, det är värre. Är det en liten grupp på typ tre pers, kan det blir kris, om det inte är någon som är bra på att dra igång något. Ensam, med bara en annan person, är jag totalt jättekass. Även om det är någon jag känner bra. (En av anledningarna till att jag inte tycker om att prata i telefon. Få personer som jag lyckats föra ett normalt telefonsamtal med, som varat över fem minuter. Tillhör du de få, så skatta dig lycklig!)
"Men, nej, du skämtar?!? Det har jag aldrig märkt!" - Nähä, lyckos dig. 1. Du har inte umgåtts särskilt mycket med mig. 2. Du har fullt upp med att prata själv, så du har inte ens märkt att du inte får så mycket respons. 3. Du har bara träffat mig under rätt omständigheter, t.ex. Böda-lägret. 4. Du har inte haft något behov av att föra en ständig dialog, utan tyckt det varit skönt med långa tystnader..
Det största problemet är _inte_, som en del tror, lågt självförtroende, att jag inte vågar prata. Okej, mitt självförtroende är inte alltid på topp, men sitter jag med ett gäng trevliga pers, kändisar eller nya folk, så är det inget fel med det. Problemet ligger i att jag helt enkelt inte har något att säga. Ytterligare en fet lögn, vem som helst som läst min blogg, inkl. jag själv, vet att jag faktiskt har en del att säga. Sen kan man ju diskutera hur intressant det är.. Men i ett samtal så lyssnar jag med två öron och har inte en tanke på att jag också har en mun.
Av någon anledning så har jag sedan jag var liten präntat in i mig själv att det inte är någon (mamma&pappa, ni är undantagna) som är särskilt intresserad av att höra vad jag har att säga. Alltså sa jag ingenting. Vilket ledde till att jag nu i princip inte heller tänker något.
"Nu är du ju bara dum, klart du måste tänka något om någon säger något, det gör ju alla!" - Jo, jag antar att jag tänker något. Men oftast är min tanke bara ett konstaterande, "jaså, hon säger så". Inga frågor som poppar upp. Ingen reaktion. Tänker jag något, så kommer jag sällan åt det. Om du frågar mig vad jag sitter och tänker på och jag svarar: "Ingenting", så är det med 90 % av gångerna helt sant. Tragiskt.
Så, nu till anledningen till att jag skriver detta. I need Help. Big Time. Jag kan inte lära mig att prata helt på egen hand. Vem ska hjälpa mig då? Tja, vad sägs om du?
"Hur då?" - Hm, jag kommer inte på något, du har inga förslag? :-) Skämt åsido, jag har faktiskt ett par idéer själv. Något som skulle vara till stor hjälp, är alla möjliga tips till hur man gör. Hur ska jag göra för att inte stänga av hjärnan i ett samtal? Hur gör man för att komma på något att säga om ämnet, innan det gått fem minuter och samtalet är någon helt annanstans? Hur gör man för att föra samtalet vidare, när man pratat färdigt om något? Hur kommer man på och ställer frågor? Hur kommer man in, tar plats, i ett samtal, utan att råka trampa bort någon annan av bara farten? Vad pratar man om när det känns som att man redan pratat om allt?
Något annat du skulle kunna göra för att hjälpa mig, är att se till att jag tränar.. Så det är bara att ringa, eller bjuda mig på fika, eller bjuda dig själv på fika hos mig. Eller alla tre.. :-) Nu är det alltså meningen att jag ska lära mig föra en dialog. Vilket innebär att det inte är så att jag ska prata hela tiden.. Dessutom är det bara träning, jag kanske inte klarar det galant två timmar i sträck och då får det väl vara så då.. Å andra sidan kan det ju hända att det blir två av dom mest intressanta timmarna i ditt liv, för när jag väl kommer igång med att prata om något, så kan det flyta på rätt bra.. :-)
Men det bästa som finns, är bara att du nu vet om det. Blir jag tyst, så beror det alltså inte på dig, att jag tycker du är tråkig eller nåt sånt. Blir jag tyst, så ta det för vad det är, kommer jag inte vidare själv, ryck på axlarna och hjälp mig vidare. Nästa gång kanske det går bättre? Vet jag vad och hur jag ska göra, så jobbar jag nästan som bäst under press. Vet jag däremot inte riktigt hur jag ska göra, blir jag istället helt förlamad av press.. Och det är den senare som gäller om du eller jag eller vi båda två anser att jag måste säga något nu.. Om pressen däremot försvinner, så kommer det förmodligen gå mycket bättre!
Nu har jag skrivit långt och utförligt och jag hoppas ni hängde med. Anledningen till att jag vill lära mig prata är helt enkelt att jag insett att jag måste. Jag menar, jag har ingen större lust att gå genom livet utan att kunna föra en vettig konversation med folk. För att inte tala om mina vänner.. Så i längden så tjänar ni ju faktiskt en del på att hjälpa mig.. :-)
Se dig som utmanad!
Ps. Det finns ett ord som beskriver ett av mina personlighetsdrag ganska på pricken. Dramatisk. Det låter alltid mycket mer hulabalola än vad det egentligen är, när jag ska skriva eller säga något om mig själv.. :-)
[ Hem ]
Kommentarer till Uppdrag: Prata
