måndag, maj 22
Nu fick jag ju tid att läsa Alexandra Ringbäcks uppsats lite mer ordentligt. Skumläste den lite igår, men ansåg mig inte ha tid läsa 70 sidor just då. Men nu så, när MSN inte fungerar. :-)
En mycket intressant uppsats. Verkligen. Borde läsas av alla med någon koppling till frikyrkan. Själv har jag en blandad frikyrko-bakgrund. Mamma kom från frälsningsarmén och pappa från mission. De blev medlemmar i alliansmissionen, men eftersom orten vi bor på är så liten, så fanns det ett stort samarbete med sionförsamlingen (som var med i pingströrelsen.) När jag som 12-åring lät döpa mig, blev jag medlem i sionförsamlingen, men när jag sedan valde bibelskola som 20-åring blev det alliansmissionens, och det är där jag fortfarande är kvar. Jag är alltså inte uppvuxen mitt i pingströrelsen, men väl levt i utkanten av det.
Och det här är bara så sant. Så här är det för många. Som jag upplevt det så är det främst pingströrelsen som har de här problemen, men det verkar finnas även inom andra samfund, bara inte lika tydligt. Ska inte dra hela hennes uppsats här, den får ni faktiskt läsa själva, men jag känner så väl igen det hon tar upp om subkulturen, språket, rollerna, myterna. Allt är så "enkelt", att det blir kaos för dem som inte kan få det att gå ihop med sin bild av världen.
Jag har aldrig levt helt uppe i detta. Tack och lov. I så fall hade jag fått problem. Det räckte gott med ungdomsmöten och liknande, för att jag tidigt skulle känna att det nog kan vara bra tänka lite själv, inte svälja allting och tänka efter vad som egentligen sas. Jag fick nog med mig en "färdig" kristen tro från min uppväxt, samtidigt som jag fick lära mig vara kritisk. Jag har aldrig gillat bilden av "vi" och "dom", eftersom jag tidigt i tonåren kom underfund med att "dom" ofta var bättre än "vi". Jag har fått mycket från mina okristna kompisar, som jag aldrig kunde hitta hos de som var kristna. Som enligt kyrkan skulle vara de som var bra. Det var mycket fasad och lite hjärta. Fast sen började jag bibelskola och fick lära känna fina kristna människor med. :-)
Om jag hade hamnat mitt i pingströrelsen, med Nyhem varenda sommar, tjugo underbara, kristna vänner, brinnande ungdomssamlingar och hela köret, hade jag med väldigt stor säkerhet varit på vägen mittimellan idag. Så det är väl på sin plats med ett stort TACK GUD för att jag bara var i utkanten av det. Visst, jag har väl väldigt mycket frikyrklighet i mig fortfarande, men att åtminstone kunna se någorlunda objektivt på en del av det, har hjälpt mig mycket för att hitta min egna tro. Och samtal med några mittimellan-folk, som verkligen gjort att jag försökt se saker på ett nytt sätt.
Allt är så enkelt inom pingstkyrkans ungdomskultur. Jag vet inte hur man skulle kunna ändra på det, det kanske inte går. De som har makten att förändra, ser i felen, eftersom de lever mitt uppe i det. Alla har vi vår egen väg till vår egen tro. Jag menar inte att tron ska vara privat (även om den fortfarande till stor det är det för mig..) och jag säger inte att vi ska beodra ungdomarna till att gå ut och supa sig fulla, men någonstans måste det väl finnas en respekt för att det för en del krävs längre tid och många tankar, innan man vet vad man tror på? Kristen tro handlar ju om något livsavgörande, det känns fel att nästan tvinga fram det utan reflektion över det. För det blir komplicerat, när man upptäcker att ens tro och kyrkans världsbild inte stämmer överens med verkligheten..
Bara lite av mina blandade tankar och jag vet inte hur mycket som hörde ihop med uppsatsens kärna egentligen, men det var sådant som jag kom att tänka på när jag läste den. Det här kräver lite funderande. För felet ligger ju inte i den kristna tron i sig, utan i den kultur som frikyrkan, men särskilt pingströrelsen då, skapat runt den. Det finns väl en anledning till att det kryllar av brinnande frälsta tonåringar inom pingstkyrkan, men inte alls lika många unga vuxna? (Iaf är det så jag upplever det..)
Andra bloggar om: vägen mittimellan, frikyrkan, ungdomar, kristendom
Och det här är bara så sant. Så här är det för många. Som jag upplevt det så är det främst pingströrelsen som har de här problemen, men det verkar finnas även inom andra samfund, bara inte lika tydligt. Ska inte dra hela hennes uppsats här, den får ni faktiskt läsa själva, men jag känner så väl igen det hon tar upp om subkulturen, språket, rollerna, myterna. Allt är så "enkelt", att det blir kaos för dem som inte kan få det att gå ihop med sin bild av världen.
Jag har aldrig levt helt uppe i detta. Tack och lov. I så fall hade jag fått problem. Det räckte gott med ungdomsmöten och liknande, för att jag tidigt skulle känna att det nog kan vara bra tänka lite själv, inte svälja allting och tänka efter vad som egentligen sas. Jag fick nog med mig en "färdig" kristen tro från min uppväxt, samtidigt som jag fick lära mig vara kritisk. Jag har aldrig gillat bilden av "vi" och "dom", eftersom jag tidigt i tonåren kom underfund med att "dom" ofta var bättre än "vi". Jag har fått mycket från mina okristna kompisar, som jag aldrig kunde hitta hos de som var kristna. Som enligt kyrkan skulle vara de som var bra. Det var mycket fasad och lite hjärta. Fast sen började jag bibelskola och fick lära känna fina kristna människor med. :-)
Om jag hade hamnat mitt i pingströrelsen, med Nyhem varenda sommar, tjugo underbara, kristna vänner, brinnande ungdomssamlingar och hela köret, hade jag med väldigt stor säkerhet varit på vägen mittimellan idag. Så det är väl på sin plats med ett stort TACK GUD för att jag bara var i utkanten av det. Visst, jag har väl väldigt mycket frikyrklighet i mig fortfarande, men att åtminstone kunna se någorlunda objektivt på en del av det, har hjälpt mig mycket för att hitta min egna tro. Och samtal med några mittimellan-folk, som verkligen gjort att jag försökt se saker på ett nytt sätt.
Allt är så enkelt inom pingstkyrkans ungdomskultur. Jag vet inte hur man skulle kunna ändra på det, det kanske inte går. De som har makten att förändra, ser i felen, eftersom de lever mitt uppe i det. Alla har vi vår egen väg till vår egen tro. Jag menar inte att tron ska vara privat (även om den fortfarande till stor det är det för mig..) och jag säger inte att vi ska beodra ungdomarna till att gå ut och supa sig fulla, men någonstans måste det väl finnas en respekt för att det för en del krävs längre tid och många tankar, innan man vet vad man tror på? Kristen tro handlar ju om något livsavgörande, det känns fel att nästan tvinga fram det utan reflektion över det. För det blir komplicerat, när man upptäcker att ens tro och kyrkans världsbild inte stämmer överens med verkligheten..
Bara lite av mina blandade tankar och jag vet inte hur mycket som hörde ihop med uppsatsens kärna egentligen, men det var sådant som jag kom att tänka på när jag läste den. Det här kräver lite funderande. För felet ligger ju inte i den kristna tron i sig, utan i den kultur som frikyrkan, men särskilt pingströrelsen då, skapat runt den. Det finns väl en anledning till att det kryllar av brinnande frälsta tonåringar inom pingstkyrkan, men inte alls lika många unga vuxna? (Iaf är det så jag upplever det..)
Andra bloggar om: vägen mittimellan, frikyrkan, ungdomar, kristendom
[ Hem ]
Kommentarer till Vägen mittimellan
