Sådant här händer mig inte särskilt ofta, men vill berätta vad som hände igår. Det var värdefullt för mig. Jag _vet_ att det är så, men det är en annan sak att faktiskt uppleva det på det sättet..

Vi hade vår basgruppssamling igår och skulle planera för mötet. Och så skulle vi bara be en kort stund för ett par böneämnen som vi hade. Jag knäppte händerna, blundade och började tänka på en massa annat. Efter ett par ögonblick kom jag på mig själv och sa åt mig på skarpen: "Sara, det var meningen att du skulle be!". Knappt hade jag hunnit avsluta den tanken, och jag tänker hyfsat fort, ja, det var då det hände. Hade jag haft en minut eller två så hade jag säkert kunnat fantisera ihop det själv, men eftersom mina tankar fortfarande var på helt andra saker än Gud, så tror jag faktiskt inte det var jag själv..

Jag såg Jesus. Du vet, som han ser ut i alla västerländska filmer. Sandaler, mörkblond/ljusbrunt hår, faktiskt inte blå ögon, utan dom var mörkare, ganska lång och ståtlig, vit nattskjorta, hela köret. Det är mycket folk runt omkring, jag menar, Jesus är ju väldigt populär. Så får jag syn på mig själv. Jag står inte bland allt annat folk runt Jesus, nej, jag ser mig själv ligga framför honom. Det enda som syns i den trassliga högen av kjolar och hår är ett par nakna fötter. Jag klamrar mig fast allt vad jag kan vid Jesu högra ben och trots att det inte hörs någon gråt eller klagan, så går det inte ta miste på min förtvivlan.

Jesus bara tittar ner på mig en stund. Han förstår hur viktigt det är för mig att få visa vad jag känner. Och han är glad över att jag kommit dit, till honom, med det. Sedan böjer han sig ner och tar tag i mina armar och reser mig upp. Han får nästan dra upp mig, jag orkar knappt stå själv. Jag lutar mig mot honom och håller om honom. Men sen släpper jag förskräckt taget. Kan jag, som är så liten, så smutsig både inombords och utanpå, röra vid honom? Hans så vita och rena klädnad kommer ju bli alldeles nerfläckad. Men Jesus bara ler, ett sånt där underbart leende som tar bort allt som är ont och dåligt. Han smeker sakta bort håret från mitt ansikte, alldeles tovigt och smutsigt av tårar och damm från marken. Sedan ger han mig en riktigt go och härlig bamsekram.

Detta är den Gud jag tror på, en levande Gud. Och det är det här han betyder för mig. Han finns alltid där för mig och jag vet att han alltid kommer att finnas så fort jag behöver det. Är det så svårt att förstå då hur en vanlig, smart och fritt tänkande tjej vill lägga hela sitt liv i Guds händer? För mig är det iaf väldigt logiskt..